<3

Saker och ting är inte detsamma när man ser dom i ljuset, känslor skiftar fortare än vädret och då blir det en instabil värld man lever i, en värld som ÄR fylld av fruktan och rädsla för att gå vidare. Man måste inse att den tid du har nu, den underbara värld du lever i, finns nu och ta vara på det.

 

För om ett halvår kommer de vara blott ett minne du tänker tillbaka på när du lyssnar på samma musik du lyssnade på, när du hör rösten från den du var kär i.

 

När saker och ting faller på plats på ett sätt du aldrig trott var möjligt, då sitter du där i din ensamma sentimentalitet och kanske fäller en tår för gammal tids skull men du vet att det bara är ett symptom som är lika med svårt att gå vidare från.

 

Men så du försöker gå vidare, du gör det till och med ganska bra men sen så får du återfall, och det känns som om du lider av en kronisk sjukdom som försvårar livet för dig. Du känner att ingen gillar dig eller ser dig så som du vill bli sedd, för den då verkligen är. Men du märker att ingen annan är som du, fast alla andra är egentligen som du, och precis som du.
Döljer det som gör oss mänskliga, rätten att fela, rätten att såra, rätten att vara sårad och sårbar, du märker att innanför välpolerade ytor döljer sig den tunna, halvt spruckna isen (som andra kallar självförtroende, men efter att ha varit deprimerad och legat i en säng i princip sex månader då märker man att man objektifierar liknande ting) och den isen kanske har legat där som en hinna, utan något särskilt syfte, då den inte gör sin uppgift särskilt bra.

Efter ett tag, när man fått för lite, eller kanske fått för mycket, och tankarna har börjat vandra. Då blir man ledsen och försöker göra rätt men allt blir fel och du ser mer och mer anledningar till att vara ledsen, du spenderar dagarna i din säng, sovandes, i en annan värld som känns bättre.

Du spenderar nätterna med andra människor du inte känner och hamna i en annan värld som känns bättre, och det finns inget hopp och det finns inget hopp och det finns inget hopp och sen kommer helgen. Du super skallen av dig, du känner dig nästan glad ett tag men saker och ting är inte detsamma när man ser dom i ljuset, så dina känslor skiftar fortare än vädret och när du vaknar upp dagen efter har du inte ens den ljuva ångesten, du vill bara dö helt enkelt.

 

Så då tänker tillbaka på lyckliga tider, du fäller en tår men ändå ler du så du börjar bli orolig, du börjar tänka konstiga tankar typ "är det något fel på mig nu", "är jag psykiskt sjuk" och jag har bara ett svar till dig, min vän, och svaret är; ja, du är med största säkerthet psykiskt störd, kanske till och med har psykopatiska drag, och jag veeeeeet hur läskigt det låter men det roliga med det är att du inte är ensam, din bäste kompis och din pappa och din lärare och pluggisen i din klass och alla alla alla alla alla andra är helt sjuka i huvet, det är nästan läskigt när jag tänker på det, sen förstår du att du är den enda i hela världen som faktiskt är normal, sen förstår du att alla andra i hela världen är normala utom du.
Sen fattar du att ingen är normal och du bara är en liten bricka i en vägg eller i ett spel eller vilken metafor man än känner sig beredd att använda och du kan inte ändra på någonting.

Och det roligaste av allt, eller det mest patetiska är att du skriver ner dina tankar i en enda lång rad och sen faktiskt lägger upp skiten på en blogg.Är ju bara för illa, illa illa illa så dina tankar om att ditt liv är skit kanske blir sanna någon dag (eller inte) och du fattar att du bär på en dödlig sjukdom som i folkmun kallas för sentimentalitet, i din mun kallas det för depression, nedstämdhet och ett helveteääää??

 

Men efter flera kämpande tag och tankar når du till toppen igen och mår hur bra som helst, tills du får en sån där dålig dag och allt går fel. Då du börjar tänka "varför lever jag om gud ändå hatar mig?"




jag är formlös och saknar färg