<3

En vecka har gått sen sist nu och tiden bara springer förbi. Det går så fort, nästan för fort.

Visst vill jag att sommaren ska komma så fort som möjligt men jag vill kunna andas mellan dagarna som går förbi.

Det är nu när jag sitt här som jag verkligen känner efter hur bra det här året har varit och snart har hela ettan gått.
Det har varit det bästa valet i mitt liv att börja i den skolan jag går i nu och jag hoppas det året som kommer blir lika bra som det året som har varit.
Det är otroligt hur mycket som har förändrats sen slutet av sommaren. Hela jag har förändrats, jag har kanske inte förändrats mycket som person, men mycket förändringar innut i mig som jag vet om som jag känner och jag har aldrig mått bättre än nu.


Det jag behövde var verkligen förändring och det fick jag.

Jag tror faktiskt att ifall jag hade bott kvar hemma och med samma människor så hade jag inte alls mått bra, jag mådde redan dåligt hela sommarlovet (nästan) och det var kämpigt vissa stunder.
Så vad hade jag gjort ifall jag hade stannat kvar i det fucking äckliga stället?
  Jag var ständigt trött och ville bara sova igenom hela 9 an. Men det var inte det jag gjorde, jag sov istället för lite. Jag var ledsen och arg över hur mitt liv såg ut, vad jag hade gjort det till och hur jag är som person.
Jag äcklades och hatade stället, hela äckliga tumba och människorna som bara fanns där i mitt liv var jag less på.
Och det här med att jag träffade samma människor varje dag var outhärdigt, och varje dag såg verkligen likadan ut.
och då menar jag nästan exakt.

jag hoppades på något/någon som kunde förändra mig.

Mina dagar var att tvinga sig till skolan (kompisarna var drivningskraften) men det var ändå jobbigt att vara med samma människorna på lektion och rasterna, ja kompisarna var det bästa med skolan men jag blev ändå bara trött.
Sen var det på lektionerna då man inte gjorde någonting, jag bara satt och låssas lyssna och låssades arbeta. Fattar inte hur jag kunde lyckas att ändå få ett hyfsat bra betyg.
Men sen efter skolan åkte man hem och satte sig vid datorn och sket i läxorna.
Satt vi datorn från kl 3 till kl 8 eller 9 och då bytte man ut datorn mot tv, sen var man fast så hela kvällarna att ständigt byta från datorn till tv eller använda bådeoch, att kolla på tv med datorn i knät.
Sen gick man och la sig när klockan verkligen var FÖR mycket.
Det är nu som jag inser hur patetiskt mtt liv egenligen har varit och jag blir verkligne förvånad varför jag själv inte gjorde något åt det, utan jag bara gnällde på att jag ville ha en förändring en stor förändring.
Men jag kunde ha gjort det själv. Jag kunde ha gett mig ett liv inte bara vara instäng hemma, för det var så för det mesta, jag kunde ha rest mig upp ur soffan bort från tv och datorn och gjort vad som helst, gått ut, rört på mig, ha kul och vara med mina kompisar. Men jag satt nästan bara hemma med undantag på helgerna då jag åkte till rimbo.
Det verkligen var min räddning i vissa länge.

Fattar ni inte att jag åkte till rimbo så ofta för jag ville bort från allt annat ?
För att Louise fanns där, den underbaraste människan i hela världen och som inte alls hade något med tumba att göra och mitt liv där.
Fattar ni inte att jag trivdes mycket bättre där, där jag hade förändrat en del av mitt liv.

Men ni (ett antal kompisar) ni bara sket i mig och det gav mig verkligen inte en bättre sommar, ni sa att jag glömde bort er men det gjorde jag verkligen inte. Jag var ju där hela tiden, men ni märkte det inte.
Jag var hemma hur mycket som helst och ändå säger ni att jag var borta hur mycket som helst. men jag var bara borta i 3 veckor och inte ens i sträck.
Var jag så osynlig att jag var med er nästan varje helg och ändå glömmde ni bort det.
Och att ni glömde säga till mig när ni åkte på VÅR kryssning, det vi skulle göra tillsammans, visst det var en små sak men för mig betydde det.
Men jag blev lämnad ensam och jag sa det till er hur jag kände och det gjorde ju inte det hela bättre.
Utan det slutade med att vi inte träffades eller pratade på 6 veckor, och det var tydligen mitt fel.
Jag hade en person som var hos mig hela tiden, och hon hade fan det inte lätt hon heller.
Hur skulle jag då säga att jag inte gillade mitt liv när hon helt klart mådde sämre.
Men hela sommarn berodde på att jag helt enkelt inte levde utan bara gnällde utan att göra något.
Det är mitt fel att jag tröstade mig med datorn och det var det som nästan betyde något för mig, livet med datorn.
För säg en dag då jag inte satt vid datorn? Mitt liv kretsade runt datorn. Och en del av det kan jag faktist skylla på Daniel, inget illa menat men hade inte han haft ett liv vid datorn hade inte jag haft det heller. Jag var nästan beroende av honom vissa stunder. Och nu önskar NÄSTAN hela jag att jag aldrig börjat prata med honom.
För jag var dum att låta han ta sönder en del av mig för det är så det känns, jag var oftast olycklig med allt som handlade om han och mig. Mitt fel att låta honom göra det.


Men nu får vi inte glömma att det fanns stunder och dagar då jag mådde toppen och hur bra som helst.

Det är nu jag ser hur jag har levt mitt liv när jag tänker efter och det har gjort mig till den personen jag är.
Det har satt sina spår i mig och självförtroendet kanske inte är det bästa med tanke på att jag tycker jag är sämst på allt och kommer alltid att vara det också.

Men det året jag gick i 9an har jag lagt bakom mig och nu har det förändrats.
Jag lever inte mitt liv i tumba längre utan bara en del finns där medans resten finns på andra ställen, och hos andra personer.

Det är nu jag mår bäst